gotta love the dodong.

Jag har nog egentligen aldrig förklarat varför min skola är som Hogwarts, och kanske kan jag inte riktigt göra det heller. Det var liksom bara en känsla jag fick när jag började här förra hösten, och lustigt nog hade mina klasskompisar precis samma känsla. Jag såg för några veckor sen på fejsbok att den nya årskursen larkare också kallar det hogwarts, så det måste helt enkelt vara något i luften på Alnarp. Kort och gott kan man väl säga att det precis som Hogwarts har ett eget slott och är som sin egen lilla skyddade värld dit inte skånes vind kan hitta. Inte alla människor heller, och det är egentligen sjukt otippat med en liten urskog och oas placerad strax utanför Malmö.

Tåget stannar tyvärr inte på Hogwarts längre, men vi får väl helt enkelt börja kalla Åkarp för Hogsmeade, så blir saker och ting korrekta.
Liksom Hogwarts har vi också olika hus, fast det egentligen är utbildningar. Landskapsarkitekter tillhör såklart Gryffindor, och sen finns ju lantmästarna som magkänslan placerar i Slytherin, fast där såklart finns trevliga undantag.

Nu var ju inte det här tänkt som ett inlägg dedikerat till Harry Potter-nörderi... Det jag egentligen ville säga är att jag älskar min skolmiljö! Idag har solen skinit hela dagen och jag har haft en härligt slapp lördag och skrotat runt i mysbyxor hela dagen. Under eftermiddagen blev jag rastlös och tog en promenad genom villaområdena och bort mot skolan, och det var då jag återigen insåg hur lyckligt lottad jag är som får plugga på Hogwarts! På våren kan man njuta av körsbärsträdens blomning och magnolians gigantiska knoppar på bar kvist, i somras strosade jag runt i skuggan av de urgamla ekarna och bara insöp den stämning som riktigt stora träd förmedlar, och nu är det höst och hela parken är full av sprakande färger (så gott det nu går i skåne), träd som luktar kaka och marken är täckt av tjocka lövlager som gjorde att sparka lite i!

Jag har två höstiga favoritträd. Förra året fick jag lära mig att det faktiskt finns något så fantastiskt som kakträd. Tyvärr skjuter det inte småkakor som nya skott men däremot kan man vid lövfällningen på hösten känna en underbar, svag doft av sockerkaka när man går förbi! Kakträden är egentligen fina t.ex. på våren också (lövsprickningen!) men är som allra bäst på hösten. Kakträdslöv (eller ja, katsura är egentligen det korrekta namnet om man ska vara petnoga) fotade i Berlin förra året kan man se på första bilden här uppe!

Min andra favorit är ullungrönnen, eller "Dodong" som jag brukar kalla den pga. dess latinska namn. Dodongen är den ultimata rönnen, har stora, lite exotiska blad och bäst av allt, får lovely höstfärger! Titta bara här!

Så idag har jag gått runt och letat höstvackra träd och sniffat sockerdoft. Jag hittade, trots ett helt år på skolan, ett nytt litet krypin bland en massa härliga barrträd, och på vägen hem blev jag omcyklad av en annan student som verkade ha varit i parken och skissat, de två sakerna fick mig att älska min skola ännu mer!

Dodongfotot är förresten tagit med min mobil, jag tror den har ett eget medvetande, för den har nämligen shapeat upp lite sen jag beklagade mig för mamma i, just det, mobilen. En kvart efter att vi lagt på började tex sms-signalen fungera igen. Creepy.

guess who's back...

jamen titta, jag kom ihåg min gamla blogg. besöksstatistiken visar att det inte direkt är någon som har saknat mig i min frånvaro, men jag kan ju alltid iallafall glädja mig själv genom att skriva igen...

från början var ju tanken med bloggen att försöka skriva roligt om min utbildning, och att försöka berätta för min L vad en landskapsarkitekt egentligen gör hela dagarna här på Hogwarts, men det gick ju sådär. alltså ny plan och min eminenta blogg får nu handla om precis vad den vill, det kan bli kurser på skolan, det kan bli trevliga exkursioner, god mat eller mannen-i-mitt-liv. (jajjemän, en tvättäkta urtråkig dagboksblogg!)
någonting säger mig att det kommer bli mest mannen-i-mitt-liv och möjligtvis en och annan cynisk betraktelse om vilken konstig kurs jag för tillfället läser, men det får väl vara som det är med den saken.

en bra blogg ska ju ha bilder i sig också.. vi får se hur det blir med den saken. min kära mobil sjunger på sista versen och ha nu följande defekter:
-repig display som inte går att läsa på i solljus. eller utomhusljus öht för den delen
-en display vars bild dessutom hänger sig i varje menybyte.
-den har just slutat tala om när jag får sms, varken signal eller ikon funkar och jag får följaktligen göra det till en vana att rutinmässigt kolla in inkorgen efter nya meddelanden.
-linsskyddet till kameran har fastnat och går inte att stänga längre.
-avtryckarknappen till kameran har lossnat, man får nuförtiden ha väldigt långa naglar och mycket tålamod för att ta en bild.
-ena hörnet av batteriluckan har lossnat.
-"kantlisten" runt nedre vänstra knapparna samt den ena av två menyknappar har lossnat och är numera fastlimmade. dom funkar bara ibland.

så jag går just nu mest och väntar på att mobilen ska dö helt och hållet så att jag tvingas skrapa ihop mina sista kronor och köpa en ny. jag älskar verkligen att vara en fattig student.



betraktelser om min nuvarande kurs får ni en annan gång, man får ta en sak i taget.

lite guld(kant) på tillvaron.

...kan sannerligen behövas ibland.
på skånes eget hogwarts läses det just nu formlära. formlära är en lurig kurs som låter fantastiskt intressant och lärorik, men ack vad skenet kan bedra.
utöver en del minnesvärda citat från våra lärare om huruvida biblioteket de facto är upp-och-ner eller inte, ger den... ingenting.

nej, det är förstås inte sant. kursen formlära 10hp har hittills gett mig limmiga fingrar, terapi mot min papperslappsfobi, huvudvärk, mer vatten på min bitterhetskvarn, en dödad kreativitet och ett hundratal skisser jag inte vet vad jag ska göra med.

jag tror inte det är något fel på kursen egentligen. det handlar mer om min oförmåga att ta kritik, samt att vara kreativ under press. när någon säger åt mig vad jag ska göra förvandlas jag ofelbart till en obstinat motvallsperson som inte alls är med på noterna, och helst gör tvärtemot, bara för att.
(redan första dagen på kursen fick jag höra att mina skisser inte var perspektivistiskt korrekta (och det var nog inte tanken heller, sådär första dagen) vilket jag tog högst personligt. sen kallade jag mina lärare för idioter när dom inte hörde. på något vis har det bara gått utför sedan dess.)

men nåväl. bland inlämningsarbete av slutuppgifter och modellbyggande kan det ibland behövas lite uppmuntran. en sorts uppmuntran är kaffe. eftersom vårt hogwarts är en familjär och trevlig liten skola har vi en långsam (det kan man leva med) men fungerande (det är det viktiga) liten kaffebryggare i vår matsal. ett litet nederlag varje gång man bryggt kaffe är att det inte finns speciellt många koppar att tillgå.
en gång tvingades jag dricka mitt kaffe i ett vinglas. det var spännande, men inte speciellt gott.

därför kan man även muntra upp sig med dessa fantastiskt kitschiga koppar, inköpta för 55 riksdaler på second hand. dom är precis lika gräsligt, underbart guldiga som dom ser ut, kräver ett obligatoriskt fingerspretande, och innehåller precis rätt mängd för en kopp kaffe + påtår utan att man för den sakens skull blir alltför speedad!

vårterminen kan enbart bli bra, känner jag nu, med dessa guldiga koppar i min och mina vänners ägo.

ooh, something shiny!

jag har en vän som heter l. l och jag tror ibland att vi är tvillingsjälar, detta trots att vi till utseendet är som natt och dag. l är liten och finurlig och har svart hår som hon ständigt klipper i en ny och häftig frisyr. jag är lång och blond och bullrig och har i princip inte bytt frisyr på tio år. fast det är ju inte relevant.

saker och ting l och jag har gemensamt är tillexempel att vi beter oss som små tanter, och är ganska stolta över det.
(idag hittade jag en alldeles underbar mangel i den gemensamma tvättstugan i huset jag nyss flyttat in i. jag blev självklart överlycklig eftersom jag inte fått sova i nymanglade lakan på över två år. de flesta av mina vänner kallar mig tant och skrattar ganska hånfullt åt detta. jag är dock säker på att l skulle förstå.)
hela tantigheten medför ju såklart en hel massa saker som jag inte orkar rabbla upp här, men tänk tant så är bilden ganska klar.

utöver detta skriver vi båda i duschen (där fick ni något att fundera på), har ganska svårt för att vara spontana-om-sisådär-en-halvtimme-eller-två-timmar-och-ändå-hinna-göra-något-innan-dess, gillar kartor och funderar rent allmänt över varför vi är som vi är.

häromdagen pratade vi om bokstavskombinationer, såna där som man diagnostiserar folk med. eftersom ett av mina nyårslöften är att skaffa mig just en diagnos eller två så kom vi tillslut in på adhd. både l och jag har hemma-hobby-diagnostiserat oss med just adhd, vid ungefär samma tidpunkt, fast oberoende av varandra. varför inte, vi har ju en massa annat gemensamt också.

på tal om l och adhd så kan jag tänka mig att det ter sig ungefär såhär, mest för att hon faktiskt själv sa det.

världens största vildsvin.

nu är ju inte tanken att den här bloggen ska handla om hästar. för det är vad han är, mitt monster, ifall ingen räknade ut det med ledtrådarna jag gav sist. hästar pratar jag om så mycket annars så det behöver jag ju inte göra här... men nu var jag faktiskt tvungen.

idag var jag ute och red på mitt monster, och träffade på ett gäng glada pensionärer med stavar. först kallade dom mitt monster för "vildsvin", sådär lite spexigt som bara pensionärer kan.
sen frågade dom, lika spexigt, ifall det han hade i pannan var en 'bles' (det är det inte, för det heter bläs. och nu råkar det vara en stjärn han har, men strunt samma) och huruvida 'blesar' var moderna eftersom var och varannan häst verkade ha det nuförtiden.

sen frågade dom, inte alls spexigt utan på fullt allvar, ifall dom fick ge mitt monster en köttbulle.
tanken var ju förstås jättefin, men allvarligt..? en köttbulle?

jag trodde det hörde till allmänbildningen att hästar är vegetarianer och följaktligen har en kost som främst består av gräs, eller i mer domesticerade fall, hö och kanske en skopa havre och nån morot. men är man en spexig pensionär i färgglad vinterjacka och hurtiga stavar så vet man väl inte sånt...

för att jag är så jävla rolig.

idag bestämde jag mig för att starta en blogg. ja, visserligen var det inte helt och hållet min egen idé, men efter påverkan från flera håll och just för att jag ju är så jävla rolig så tänkte jag - en blogg, varför inte?

självklart är allmänintresset för min blogg helt enormt, det förstår ju alla och envar. så rolig som jag är.

för att alla ska förstå hur rolig jag är och vilket spännande liv jag lever kanske det vore på sin plats med en presentation. vem är trampolin? (och varför heter jag trampolin?)
ja, sådana frågor får vi nog aldrig veta svaret på.. åtminstone inte ifall man inte befann sig på en buss någonstans i tyskland, någongång i slutet av oktober 2009.. men det kan inte hjälpas.

jag är en nyinflyttad "skåning" (blir man någonsin det?) med s.k. lappländskt ursprung* som pluggar vid skånes eget hogwarts. här ska jag tillbringa fem år med att klippa i färgat papper, rabbla träd och buskar på latin och teckna planritningar, bland annat.
till skillnad från många andra här i skåneland är jag inte bostadslös, så mycket som dialektlös. eller så är dialektkameleont ett bättre uttryck. för närvarande talar jag en härlig blandning av småländska, östgötska, skånska och stockholmska, och jag kan säkert slänga in en gnutta värmländska om det skulle vara så. andra människor kallar det rikssvenska, jag kallar det identitetskris.
i övrigt har jag en fäbless för att prata fort och brinnande om allt som faller mig in. ofta innan jag tänkt ut vad jag egentligen ska säga. det kan bli roligt ibland och jobbigt ännu oftare än det blir roligt. kombinera det med en hög misstänkta bokstavskombinationer så är det jag i ett nötskal.

när jag inte klipper i papper eller krossar det allestädes närvarande patriarkatet ('en gör så gott en kan...') underhåller jag den bortskämda mannen i mitt liv, en rejäl karl i sina bästa år som när han inte arrogant talar om för mig att han minsann vet bäst, beter sig som en odräglig och förvirrad tonåring på alldeles för långa och vingliga ben. mannen-i-mitt-liv har fyra stycken för övrigt, ben alltså. och han heter monstret.

ja, andra utmärkande drag kan väl vara hyperaktivitet, 1-2 teskedar bitterhet och ett tics eller fjorton. och så att jag är jäkligt rolig. jag borde prata i radio, så rolig är jag.

(dessutom är jag väldigt sällan allvarlig, annat än när jag pratar med mig själv förstås. ironi är för övrigt en rolig sak, men mer om det senare. som så mycket annat.)



och * ska vara småland, enligt infödda skåningar.