lite guld(kant) på tillvaron.

...kan sannerligen behövas ibland.
på skånes eget hogwarts läses det just nu formlära. formlära är en lurig kurs som låter fantastiskt intressant och lärorik, men ack vad skenet kan bedra.
utöver en del minnesvärda citat från våra lärare om huruvida biblioteket de facto är upp-och-ner eller inte, ger den... ingenting.

nej, det är förstås inte sant. kursen formlära 10hp har hittills gett mig limmiga fingrar, terapi mot min papperslappsfobi, huvudvärk, mer vatten på min bitterhetskvarn, en dödad kreativitet och ett hundratal skisser jag inte vet vad jag ska göra med.

jag tror inte det är något fel på kursen egentligen. det handlar mer om min oförmåga att ta kritik, samt att vara kreativ under press. när någon säger åt mig vad jag ska göra förvandlas jag ofelbart till en obstinat motvallsperson som inte alls är med på noterna, och helst gör tvärtemot, bara för att.
(redan första dagen på kursen fick jag höra att mina skisser inte var perspektivistiskt korrekta (och det var nog inte tanken heller, sådär första dagen) vilket jag tog högst personligt. sen kallade jag mina lärare för idioter när dom inte hörde. på något vis har det bara gått utför sedan dess.)

men nåväl. bland inlämningsarbete av slutuppgifter och modellbyggande kan det ibland behövas lite uppmuntran. en sorts uppmuntran är kaffe. eftersom vårt hogwarts är en familjär och trevlig liten skola har vi en långsam (det kan man leva med) men fungerande (det är det viktiga) liten kaffebryggare i vår matsal. ett litet nederlag varje gång man bryggt kaffe är att det inte finns speciellt många koppar att tillgå.
en gång tvingades jag dricka mitt kaffe i ett vinglas. det var spännande, men inte speciellt gott.

därför kan man även muntra upp sig med dessa fantastiskt kitschiga koppar, inköpta för 55 riksdaler på second hand. dom är precis lika gräsligt, underbart guldiga som dom ser ut, kräver ett obligatoriskt fingerspretande, och innehåller precis rätt mängd för en kopp kaffe + påtår utan att man för den sakens skull blir alltför speedad!

vårterminen kan enbart bli bra, känner jag nu, med dessa guldiga koppar i min och mina vänners ägo.

ooh, something shiny!

jag har en vän som heter l. l och jag tror ibland att vi är tvillingsjälar, detta trots att vi till utseendet är som natt och dag. l är liten och finurlig och har svart hår som hon ständigt klipper i en ny och häftig frisyr. jag är lång och blond och bullrig och har i princip inte bytt frisyr på tio år. fast det är ju inte relevant.

saker och ting l och jag har gemensamt är tillexempel att vi beter oss som små tanter, och är ganska stolta över det.
(idag hittade jag en alldeles underbar mangel i den gemensamma tvättstugan i huset jag nyss flyttat in i. jag blev självklart överlycklig eftersom jag inte fått sova i nymanglade lakan på över två år. de flesta av mina vänner kallar mig tant och skrattar ganska hånfullt åt detta. jag är dock säker på att l skulle förstå.)
hela tantigheten medför ju såklart en hel massa saker som jag inte orkar rabbla upp här, men tänk tant så är bilden ganska klar.

utöver detta skriver vi båda i duschen (där fick ni något att fundera på), har ganska svårt för att vara spontana-om-sisådär-en-halvtimme-eller-två-timmar-och-ändå-hinna-göra-något-innan-dess, gillar kartor och funderar rent allmänt över varför vi är som vi är.

häromdagen pratade vi om bokstavskombinationer, såna där som man diagnostiserar folk med. eftersom ett av mina nyårslöften är att skaffa mig just en diagnos eller två så kom vi tillslut in på adhd. både l och jag har hemma-hobby-diagnostiserat oss med just adhd, vid ungefär samma tidpunkt, fast oberoende av varandra. varför inte, vi har ju en massa annat gemensamt också.

på tal om l och adhd så kan jag tänka mig att det ter sig ungefär såhär, mest för att hon faktiskt själv sa det.

världens största vildsvin.

nu är ju inte tanken att den här bloggen ska handla om hästar. för det är vad han är, mitt monster, ifall ingen räknade ut det med ledtrådarna jag gav sist. hästar pratar jag om så mycket annars så det behöver jag ju inte göra här... men nu var jag faktiskt tvungen.

idag var jag ute och red på mitt monster, och träffade på ett gäng glada pensionärer med stavar. först kallade dom mitt monster för "vildsvin", sådär lite spexigt som bara pensionärer kan.
sen frågade dom, lika spexigt, ifall det han hade i pannan var en 'bles' (det är det inte, för det heter bläs. och nu råkar det vara en stjärn han har, men strunt samma) och huruvida 'blesar' var moderna eftersom var och varannan häst verkade ha det nuförtiden.

sen frågade dom, inte alls spexigt utan på fullt allvar, ifall dom fick ge mitt monster en köttbulle.
tanken var ju förstås jättefin, men allvarligt..? en köttbulle?

jag trodde det hörde till allmänbildningen att hästar är vegetarianer och följaktligen har en kost som främst består av gräs, eller i mer domesticerade fall, hö och kanske en skopa havre och nån morot. men är man en spexig pensionär i färgglad vinterjacka och hurtiga stavar så vet man väl inte sånt...

för att jag är så jävla rolig.

idag bestämde jag mig för att starta en blogg. ja, visserligen var det inte helt och hållet min egen idé, men efter påverkan från flera håll och just för att jag ju är så jävla rolig så tänkte jag - en blogg, varför inte?

självklart är allmänintresset för min blogg helt enormt, det förstår ju alla och envar. så rolig som jag är.

för att alla ska förstå hur rolig jag är och vilket spännande liv jag lever kanske det vore på sin plats med en presentation. vem är trampolin? (och varför heter jag trampolin?)
ja, sådana frågor får vi nog aldrig veta svaret på.. åtminstone inte ifall man inte befann sig på en buss någonstans i tyskland, någongång i slutet av oktober 2009.. men det kan inte hjälpas.

jag är en nyinflyttad "skåning" (blir man någonsin det?) med s.k. lappländskt ursprung* som pluggar vid skånes eget hogwarts. här ska jag tillbringa fem år med att klippa i färgat papper, rabbla träd och buskar på latin och teckna planritningar, bland annat.
till skillnad från många andra här i skåneland är jag inte bostadslös, så mycket som dialektlös. eller så är dialektkameleont ett bättre uttryck. för närvarande talar jag en härlig blandning av småländska, östgötska, skånska och stockholmska, och jag kan säkert slänga in en gnutta värmländska om det skulle vara så. andra människor kallar det rikssvenska, jag kallar det identitetskris.
i övrigt har jag en fäbless för att prata fort och brinnande om allt som faller mig in. ofta innan jag tänkt ut vad jag egentligen ska säga. det kan bli roligt ibland och jobbigt ännu oftare än det blir roligt. kombinera det med en hög misstänkta bokstavskombinationer så är det jag i ett nötskal.

när jag inte klipper i papper eller krossar det allestädes närvarande patriarkatet ('en gör så gott en kan...') underhåller jag den bortskämda mannen i mitt liv, en rejäl karl i sina bästa år som när han inte arrogant talar om för mig att han minsann vet bäst, beter sig som en odräglig och förvirrad tonåring på alldeles för långa och vingliga ben. mannen-i-mitt-liv har fyra stycken för övrigt, ben alltså. och han heter monstret.

ja, andra utmärkande drag kan väl vara hyperaktivitet, 1-2 teskedar bitterhet och ett tics eller fjorton. och så att jag är jäkligt rolig. jag borde prata i radio, så rolig är jag.

(dessutom är jag väldigt sällan allvarlig, annat än när jag pratar med mig själv förstås. ironi är för övrigt en rolig sak, men mer om det senare. som så mycket annat.)



och * ska vara småland, enligt infödda skåningar.